Från blomma till burk

När man kör slungan kastas honungen ur cellerna och landar på slungans väggar. Sedan rinner den ner på botten av slungan och vi kan tappa ur den i hinkar med hjälp av en kran. I ramen har vi från början satt i en vaxskiva och utifrån den har bina byggt ut celler på båda sidor av skivan. Därför måste man vända på ramen och slunga båda sidorna för att få ur all honung.

Med den slungade honungen kommer också vaxrester och lite annat skrufs, och därför silas honungen i silar med olika maskstorlek.

Resultatet blir en slät, guldgul honung som kallas för flytande honung. Flytande honung är en delikatess men har en nackdel: den stelnar successivt och blir grovkornig efter ca två månader (om den inte är värmebehandlad som den flytande honung man köper i affär).


För att få honung med vanlig konsistens ympar vi den. Mycket förenklat kan man säga att vi rör ner en burk med fast honung i den flytande honungen. Sedan tappar vi upp den på burkar.

Ovan: Skillnaden mellan en täckt ram och en nyslungad ram

Under: Cellerna i den slungade ramen kan gå sönder, men det lagar bina när man stoppar in ramen i bikupan igen. Honungsresterna på ramen triggar igång binas nektarsamlande

Blir inte bina arga när man tar deras käk?

 

Jo ibland, särskilt på hösten när de ser sitt vinterförråd försvinna all världens väg. På hösten ger vi dem en massa sockervatten redan samma kväll som vi tagit deras honung. De drar ner sockervattnet i kupan och lägger det i celler som de sedan täcker över. De har alltså gott om mat under vintern trots att vi lagt beslag på hela sommarens samlade slit.


Nedan: De färgade cellerna är fyllda med pollen från olika växter

¤ Last updated: 26th of June 2021 ¤